Musikkarriären som inte har hänt. Men jag hade roligt ett tag på vägen. Dåligt minne, men gruppen Bastard är en konstellation jag minns. Jag minns inte vem som var där, men jag ser på bilder som jag lekte med Lennart Bergquist, Olle Rönnbäck, Björn Axelsson och Charlie (Kjell Brännholm). Tommy Andersson, Kaj Strang, Hasse Johansson och jag är en annan. Jag kan inte komma ihåg vad vi kallade oss själva men det måste ha haft något att göra med meditation när Tommy lurade oss ner i kaninhålet. Kanske kallades vi ”Mantra”, nej, jag minns inte. Men jag tror att det var mest ett repetitionsutrymme där. Men starten eller porten till musik för mig var lycksalig Björn Axelsson. Han drog mig till musik med sitt meningslösa geni och musikalitet.
Flyttade ner till Stockholm 1980 och Åkersberga 1982 där jag fortsatte att göra musik med Lennart B och lokala musiker. Några spelningar på ungdomsgårdar.
Efter det tror jag att jag fick en ATARI pc (1040?) med 1 Mb minne och några syntar och satte sig ner på kammaren och skrev musik istället för att krypa på scenen.
Jag minns att jag under Kalix-eran blev medveten om att när jag uppträdde stod jag alltid och plockade igenom hela låten innan räkningen började. Så lyssnarna som dök upp hade redan hört hela låren innan vi körde den.
Men som sagt, landade i Åkersberga och spelade i lite olika konstellationer. Det fanns ett musikprogram på radion (Riff) som leddes av en gitarrist Rolf Ericson. Han var musiklärare här ute och hade också gjort lite inbrytningar med Ledin på den tiden. Han hade hört talas om en konstig gitarrist som spelade vibrato på stränglängden ner av stallet. (Hade en Gibson ES 335 med trapezium bridge vid den tiden.) Han ville ha något från mig på showen. Så sedan satte jag ihop en låt för ”Riff” med lite stabil gunga. Och det lät så här.
Blev mer och mer tid framför den digitala ”studion” och mindre tid i band och spelningar. Att vara i rampljuset var och är inte riktigt min grej. Samlade några verk som spred sig i alla möjliga riktningar och det sista jag gjorde var en instrumental historia som jag också lyckades fånga för eftervärlden.
Ja, mycket mer än så blev det inte. Jo, egentligen finns det ju mer inspelat men
jag tycker det låter lite för illa för att plåga er med. Hoppade över till den grafiska världen och faktiskt så ligger det väldigt nära musiken i fråga om dynamik, dramaturgi, timing etc. Kanske därför jag inte saknar att spela längre.
Jag har ju ändå fått göra roliga saker inom film och grafikvärlden. Fick vara med och filma intervjuerna för Thin Lizzy dokumentären som Jörgen Holmstedt gjorde. Iväg till Dublin och träffade Phils mamma, Brian (trummis) och en drös andra gitarrister som varit med i TL under deras era. Men fräckast för min del tror jag var att mygga på Gary Moore för hans intervju.
Filmade även BB King för en intervju på Grand Hotel här i Sthlm.
Ja, kanske bara tillräckligt för att knyta knuten här då. Jag tycker att det var en bra idé av Roland. Tack för det!!! Nu ska jag bota er andra här.