Jan och Gunnar
Min lilla stapplande bana som halvdan gitarrist började tack vare bröderna Jan & Gunnar Andersson. Tyvärr har dom lämnat jordelivet nu, må dom vila i frid.
Det var nämligen så att vi var skolkamrater och bodde inte långt från varandra. Bröderna var väldigt musikaliska och hade träningslokal i källaren, utrustad med elgitarr, förstärkare och trumset. Jan spelande gitarr och Gunnar trummor. Väldigt ofta blev det så att man hängde där och beundrade vad dom gjorde. Min far spelade gitarr och hade en gammal akustisk Levin som jag trots min vänsterhänthet lärde mig lite grundläggande ackord på. Ni vet… Em, A, D, G osv.
Tomten, min Far och Jimi Hendrix
Nu var ju lågan tänd och jag ville också spela elgitarr som Janne, så det skrevs upp på Tomtens önskelista. Julen och tomten kom och den julen kommer jag aldrig att glömma. Tiden stannade, min häpnad och glädje visste inga gränser när jag öppnade det där platta, stora, tunga paketet. Ett gitarrfodral !!!!
Jag vek upp locket och spärrade upp ögonen. Kunde knappt begripa vad jag såg. En Fender Stratocaster … Alltså förstå det hela! Jimi Hendrix gitarren !!! Jag hade alltså fått en Stratocaster som första gitarr. Det visade sig att min far som inte begrep sig på elektriska gitarrer besökte en musikaffär i Luleå för att införskaffa min julklapp. En sak visste han emellertid och det var att det var ett ständig dån hemma från den där Jimi Hendrix som verkade betraktas som någon slags gudalik varelse av sonen. Så han frågade om dom hade en sån där gitarr som den där ”Hendrix” använde. Jo det visade sig att det hade dom. Så farsgubben köpt den och tänktes säker att det var attans vad dyrt det var med elgitarr. Så om du nu hör mig där upp någonstans Farsan, TACK TACK! Din julklapp medförde så mycket kul genom livet och gav mig så många goda vänner.
Blåsor på fingertopparna
Nu kom en period av intensivt tränande, varje dag efter skolan och varje kväll. Fingrarna gjorde ont och pryddes av blåsor, men det gick bättre och bättre. Faktiskt så pass att jag fick ynnesten att klinka med i Janne och Gunnars källare då och då.
Bernt Ek
Sedan hände det sig att jag träffade Bernt Ek, exakt hur minns jag faktiskt inte, men det resulterade i ett intensivt spelande under flera år framöver. Han spelande bas och kunde dessutom sjunga. Till en början satt vi med fördragna persienner (för att inte störas av den evinnerliga sommarsolen ute) på mitt rum och gjorde låtar som vi spelade in. Den första vi fick till skickades in till radioprogrammet ”Bandet går” och till vår outsägliga glädje kom den med och spelades upp i radio. Det var stort! Tyvärr finns inte den inspelningen kvar längre, men ett lite smakprov kan jag bjuda på.
Lennart Bergqvist
Tiden gick och jag blev bekant med Lennart Bergqvist som snabbt lärde sig spela trummor. Nu kunde vi alltså spela som en band. Då behövdes lokal för nån källare fanns inte i våra hus. Lennart och jag kontaktade kommunen som välvilligt ställde den lokalt berömda CYK’s matsal till förfogande. Där fick vi träna och dessutom ha grejorna inlåsta. Och tränade gjorde vi, ofta och länge. Det resulterade i vårt band som vi kallade Rain. Vi hade lite spelningar här och var. Skoldanser, Kaskad, Föreningshuset och liknande. Det förekom även lite olika trummisar förutom den gode Lennart. Gunnar Andersson, Sven Wallgren, Kenneth Nelson och JanÅke Bondesson kommer jag ihåg så här på rak arm. Det hela höll på tills jag flyttade till Luleå och Bernt började med Grace eller om det var WildliW (jag minns inte ordningen). Här är i alla fall lite bilder. Några inspelningar finns inte såvitt jag känner till.
Nightmare
Ett band som jag var med i var Nightmare som bestod av, förutom mig själv, Peter Majanen (sång & gitarr), Jens Isaksson (bas), Michael Jägerving (trummor) och Jan Larsson (keyboard). Vi spelade bland annat på Föreningshuset vid nått tillfälle. Om det var fler så har jag glömt det. Här lite smakprov från träningslokalen. Tråkigt nog saknar jag helt bilder
JanÅke Isaksson
Jag och JanÅke och jag satt rätt mycket antingen hemma hos honom eller hemma hos mig och pillrade med låtar varav en del senare spelades av hans band Westpoint. Min del bestod nog mest i att lägga på gitarr om jag minns rätt.
Här är två låtar som exempel på hur det kunde låta
Glimståhls
Under något år eller två hade vi ett band som vi kallade Ronald Glimståhl and His Flying Bomerangs. Det namnet tror jag vi snodde av den då utflyttade JanÅke Bondesson (så förlåt JanÅke, hoppas vi kan betrakta brottet som preskriberat nu). Hur som haver så tränade vi i nu bortgångne Kenth Sohlmans kök. Han hade ett hus med ett sånt där riktigt stort kök som dom hade för i världen. Riktig kul och trevligt var det. Bandet bestod förutom mig själv på gitarr av Kenth Sohlman (sång och gitarr), Urban Erixon (trummor), Thomas Alden (bas) och min kära fru Lena på klaviatur.
Ulf Forslund
Det sista jag gjort tillsammans med någon fler är ett samarbete med Ulf Forslund där vi spelade in lite låtar hos honom och uppträdde akustiskt vid ett tillfälle på Kalix Galleria. Ulf flyttade så småningom till Luleå varpå det av naturliga skäl inte blev något mer. Här är ett par smakprov på våra egna låtar från den tiden
Åren går
Jag knallat på med att under åren göra små snuttar men mer har det inte blivit. Det kan lätt sammanfattas i den här videon
Jag fick ett ryck rätt nyligen och åstadkom det här på min kammare. Det är en cover av låten ”The Man With The Hammer” av gruppen ”Leech”